Löprunda

På fredagen tog vi oss till Nzega, den lite större byn som ligger 5 mil norr om Nkinga. Vårt uppdrag var att gå till Immigration Office och förlänga våra visum med två veckor. Detta då de 90 dagar man får automatiskt inte riktigt räcker. Efter att ha suttit och väntat en stund på att rätt tjänsteman skulle dyka upp får vi beskedet att vi, av någon anledning, måste komma tillbaka precis innan visumet går ut. Detta gör nu att vi blir tvungna att skjuta fram vår planerade safari. Vi får hoppas att de, som utlovat, kan förlänga visumet nu på torsdag istället, men det kan man aldrig veta... this is Africa.

I torsdags fyllde jag år. Jag blev ordentligt uppvaktad med sång och fin frukost på morgonen. Dessutom bjöds det på tårta och så fick jag en fin present; en morgonrock i maasaityg. Det blev en mycket trevlig födelsedag. Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer!
Det är nu precis en vecka kvar här på Nkinga. Sedan blir det en kortare safari samt en avslutande vecka på Zanzibar, innan det bär av hemåt. Detta förutsatt att vulkanen på Island lugnat ner sig tills dess.

Jag har lyckats hålla uppe disciplinen och sprungit ganska mycket under tiden på Nkinga. Detta är speciellt bra då vi befinner oss på 12' möh, så man får lite höghöjdsträning på köpet. Problemet är att det blir varmt såhär nära ekvatorn, så man har en timme på sig efter soluppgång och en timme innan solnedgång då det är möjligt för en vek nordbo som mig att motionera. Att jag ändå lyckats göra detta tror jag beror på tre huvudsakliga faktorer. För det första finns här en träningsberoende tjej i lägenheten, den andra anledningen är att det fram emot kvällen inte finns jättemycket att göra om man vill ta en paus ifrån jobbet, och den sista anledningen förklarar jag med några bilder från en runda i veckan:





När man är ute och springer sin runda händer det alltid lite olika spännande saker. Man får ofta stå och vänta medan en jord av kor och getter ska passera, det är alltid barn som ropar och blir exalterade och ofta får man sällskap av ett gäng barn som springer efter en på äkta Forest Gump-manér. Nu senast var det en liten kille på stor cykel, och med en stor dunka vatten på pakethållaren, som försökte ta sig upp för den obarmhärtiga backe som avslutar rundan. Efter att ha sprungit förbi honom kände jag att det var läge för dagens goda gärning, så jag vände ner igen och knuffade på cykeln hela vägen upp. Det är möjligt att han han blev mer förvånad än glad man han fick i alla fall någonting att berätta om där hemma.

Kram
Carl

Nkinga 11/4-010

Jag har för flera veckor sedan köpt ett tyg med syfte att någon gång försöka få en kavaj, eller kanske till och med en kostym, uppsydd åt mig. I vecka lyckades jag så lokalisera en skräddare. Jag tog mig till hans hem och på jordgolvet i hans hus tog han mått och jag försökte, så gott jag kunde, få honom att förstå hur jag ville ha kostymen. För att uttrycka sig försiktigt kan man säga att figursydda plagg är inte standard här på Nkinga. Igår var jag i hans shop och tittade hur det gick för honom. Det där med figursytt hade tyvärr inte gått fram så jag gjorde ett nytt försök. Imorgon ska jag dit igen. Vi får se hur det här blir tillslut.

Nästa ämne jag ska skriva om är lite obehagligt men jag vill mana till att inte sätta igång att oroa sig en massa för mig. Maggan, den svenska sjuksköterskan som bor bredvid oss, ringde på fredagskvällen och instruerade oss, men påtagligt upprörd röst, att dra för fönsterna, släcka och hålla oss lugna; det var något på gång nere i byn. 'När flygvärdinnorna blir rädda är det läge att börja oroa sig.' Så vi tog hennes uppmaning på största allvar. Det visade sig vara något utav en intern uppgörelse och en person blev dödad på öppen gata. Jag vill inte på något sätt förringa hemskheten i detta dåd, men det var inget rån, så rika vitingar med datorer och kameror var inte deras mål. Detta visste vi dock inte när vi alla fyra trängde in oss i en lite varm skrubb tillsammans med ett gäng myggor. Efter en halvtimme ringde Maggan igen och deklarerade att faran var över.
En speciell sak i sammanhanget är att den närmaste polisen har sin station lokaliserad till en plats som ligger en bit ner på den stora grusvägen och därifrån ungefär en mil rakt in i bushen. Vidare saknar dom bil så om man vill ha polisassistans blir det till att åka ut på småvägarna och hämta dom. När polisen till slut kom till platsen hade således mördarna fått flera timmars försprång på sina cyklar. Tydligen är detta ungefär vad som gäller också för brandkår och ambulans i denna del av Tanzania.

Nu till ett betydligt roligare ämne; fotboll. På lördagen var det stor match i byn då labb.skolan skulle möta sjuksköterskeskolan nere på fotbollsplanen. Eftersom jag varit med och spelat lite blev jag värvad till sjuksköterskeskolans lag. Jag ska väl inte säga att jag gjorde någon strålande insats och eftermiddagssolen gagnade nog mig minst av alla, men det var en rolig upplevelse och trots att vi innan matchen var nederlagstippade lyckades vi faktiskt spela oavgjort.

Tidigare på lördagen hade vi hälsat på Nancys(se tidigare inlägg) familj i deras hem ett par mil bort. Jag vet inte om jag har beskrivit den fängelselika situation som sjuksköterskestudenterna studerar och lever under: Vi hade tänkt att vi skulle få med oss Nancy (som var ledig över helgen) för att visa oss hur hennes familj bodde och den skola på vilken hennes man jobbade. Detta visade sig lättare sagt än gjort och det krävdes omfattande diskussioner(vilka också inkluderade hjälp från Maggan) för att få ut Nancy några timmar. Det gick emellertid tillslut och vi spenderade dagen i Umoja, på secundärskolan där (motsvarande högstadie/gymnasie ungefär) och i deras hem där hennes man, 3-åriga dotter, svåger och mamma bodde. Vi blev bjudna på en mat och en omfattande rundvandring på området. Nancy var glad att vi hade fått ut henne så att hon kunde träffa sin familj och vi var mycket nöjda med att ha fått se hur dom bodde.

I övrigt har vi i veckan letat efter våra intervjuobjekts gamla röntgenplåtar. Dessa visade sig vara sorterade ”randomly”. Detta innebär att man, för att hitta vad man söker, behöver mycket tålamod och en del tur. Jag har också varit med på lite fler operationer.

Kram
Carl

Vardag

Jag ska inte förneka att jag känner en viss press att publicera ett nytt inlägg. Det är emellertid inte lätt att klämma fram så mycket spännande för tillfället. En vardagskänsla har lagt sig över tillvaron. Då jag inte lyckas komma på någon intressant anekdot att presentera tänkte jag uppfylla två önskemål som jag fått. Det första är att lägga upp fler bilder på mig själv och det andra är att ge en statusrapport på Hans. Dessa önskningar är upphovet till de fyra bilder som följer nedan. För den som känner sig lurad av denna substanslöshet lägger jag även upp en liten dikt jag just knåpat ihop samt tre "Topp-5-listor". Mycket nöje.







Dikt av Carl (2)4 år gammal:

"Molnen seglar sakta förbi
Lugnet sprider sig inuti
Här kan man inte stressa mera
Bussen fastnar i ett hav av lera

Getter och kor på vägen
Hälsa på alla i alla lägen
Springer mellan fält av majs
Göran träffas av fågelbajs

Tiden går snabbt, men långsamt men snabbt ändå
På åkern är det tid att så
Många har det svårt här, själv har man tur
Igår var våran middag ett husdjur

Det är lång väg hem, ibland blir man dyster
Men mot detta hjälper Hans och hans syster
Här går man långsamt men man får inte såsa
På en kvart i solen blir man rosa"






Topp-5-listor:


"Bästa lokala maträtterna."
5: Ugali – klump av majsmjöl och vatten
4: Wali na Kuku – kyckling med ris
3: Mlenda – stuvade blad av något slag
2: Samosa – friterade piroger
1: Pilau – kryddris


"Viktiga ord på Kiswahili."
5: Badaye - senare/strax
4: Wazungu - viting
3: Polepole - långsamt
2: Hamna shida - inga problem
1: Subiri - vänta/tålamod


"Mina tanzaniska favoritnamn hittills."
5: Exodus
4: Hans
3: Toxic
2: Mama gladness
1: Good Lucky






Ha en bra vecka!

Kram

Och grattis i morgon mamma!

Nzega och Igunga

Torsdag och fredag(25:e och 26:e) var det så dags för våra stora intervjudagar på distriktssjukhuset i Igunga och det statliga sjukhuset i Nzega. Vi har jobbat länge med att förbereda dessa två dagar. Det som skulle klaffa var dels att två tolkar från sjuksköterskeskolan var informerade och i tid på morgonen, att en förare och en bil fanns redo och att de var informerade på de sjukhusen vi skulle besöka. Vi var förberedda på att någonting skulle gå fel med allt gick som på räls. Allt utom ett litet sidoäventyr:

Tjejerna, Karin och Malin, som vi delar hus med på Nkinga var i torsdags på väg hem från att ha varit på safari. Det hade regnat kraftigt natten till torsdagen så vägarna var leriga. Detta gjorde att deras buss körde fast. Efter mycket om och men lyckades dom lifta med en missionärsfamilj till en stad som heter Shingida och ligger 20 mil från Nkinga, men bara 13 mil från Igunga. Jag och Göran satt i bilen beredda att åka hem från just Igunga efter en dags intervjuande när Malin ringer och frågar om vi kan åka och hä,mta dom i Shingida. Tre timmar senare sitter vi i Shingida och bjuder våra stackars tolkar på middag på en restaurang och väntar på tjejerna som fortfarande inte kommit fram till Shingida. Dom kommer dock till slut och strax innan skymningen börjar lägga sig är vi så på väg mot Nkinga. Efter en punktering och 20 skumpiga mil är vi till slut hemma igen för några timmars sömn.

Dagen efter var vi på Nzega sjukhus, där vi har intervjuat patienter vid ett tidigare tillfälle. När vi efter förmiddagens intervjuande sitter och bjuder våra tolkar på glass sammanfattar Henry(en av våra omåttligt försynta tolkarna) gårdagen: ”That trip yesterday was... it was to long.”

Jag kanske ska förtydliga lite vad det är för några som hjälper oss att tolka. Det är alltså elever från sjuksköterskeskolan här på området som hjälper oss. Överenskommelsen bygger på att vi får hjälp med vår studie och eleverna får tillfälle att träna på engelska, lära sig om hur man gör en studie och får följa med på resor till andra sjukhus när vi gör sådana. Detta att följa med på resor är något som uppskattas mycket av eleverna själva då de annars är instängda på området på heltid, med undantag för en eller två gånger per år då de får permission för att träffa sina familjer.

Bilder: 1. Däckbyte 2. Min intervjuplats under fredagen 3. Nancy, en av våra tolkar tar ett kort på oss tre

Mödravård i bushen

I tisdags var vi ute med ”mobila teamet”. Det är en jeep med sjuksköterskor och lite andra som åker ut till byar i området och sätter upp en mobil mödravårdscentral under ett stort träd eller liknande. Teamet åker ut varje tisdag och torsdag, och återkommer till samma plats med en månads intervall.

Vi åkte rakt ut i bushen, ibland på små sandvägar, ibland rakt igenom fält och buskage. Efter en dryg timme kom vi fram till en plats där det samlats mängder med mödrar med sina små barn i knyten på ryggen. Efter lite fika satte vi igång att väga, registrera och vaccinera barn på löpande band. Under ett träd hölls också utbildningar i amning, hygien och annat.


Till en början kändes allt som ett virrvarr av mödrar och barn. Efter en stund började vi dock förstå systemet och kunde göra lite nytta. Tack vare våra gedigna swahilikunskaper kunde vi både väga barnen och sedan fråga mödrarna vad barnet hade vägt och föra in detta i deras registreringskort. Jag provade också att ge lite vaccin men det fanns det andra som hade betydligt bättre rutin på. På bilderna ses den våg som användes, samt receptionen där vaccinationerna registrerades. Den sista bilden är på en grupp mödrar som vilar lite i skuggan innan de ska ge sig av mot sina respektive byar.

Victoriasjön

Äntligen dags för nya inlägg. Det har varit mycket på gång här nere så det har inte riktigt funnits tid för reflektion och tyvärr än mindre för dokumentation. Nu tänkte jag dock publicera tre inlägg tätt på varandra. Trevlig läsning.

I torsdags (den 18:e) tog vi bussen upp till Mwanza, som är Tanzanias näst största stad efter Dar es Salaam. Då vi kom på idén, att åka på lång week end, först dagen innan hade vi inte så mycket planer specificerade utan jobbade lite mer spontant. Vi letade upp någonstans att sova och strosade sedan längs stranden tills solen började gå ner. Vi tog oss då till den finaste restaurangen som fanns omnämnd i guideboken. Restaurangen drevs av en asiatisk familj men de som arbetade där var lokala förmågor. Vid första anblicken var restaurangen av vilket västerländskt snitt som helst men rutinen och traditionen hade inte hunnit få fäste: Vi fick förklara att vi ville ha förrätten först och varmrätten efter det, att vi fördrog vår dryck kyld(inte varm) och att den dricks vi lämnade faktiskt var något dom fick behålla. Dock var maten riktigt bra och utsikten ännu bättre.

På fredagen tog vi en färja till en ö som heter Ukerewe, 3-4 timmar norr ut på sjön. På denna ö (världens 7:e största ”sjö-ö”) spenderade vi fredag och lördag. Vi träffade en kille som hette Johanna. Han ville vara vår guide så vi kom överens om en mindre summa och han lovade att visa oss ön under lördagen. Vi sa att vi ville cykla och han ordnade med cyklar och en rutt. När vi vaknade på lördagen, dagen för turen, störtregnade det men i ett uppehåll i regnet rullade vi ändå iväg. Då började det plötsligt igen och vår guide ropade ”change of plans!” och vi svängde in på en lite mörk restaurang och åt frukost; munkliknande bullar(andazi), te med massa socker och köttsoppa.

När det inte slutade regna på ett par timmar tog vi lokalbuss och åkte till andra sidan av ön. Bussen var en vanlig minibuss men vi fick in 24 personer. När vi klev av bussen stannade hela byn upp och tittade på vitingarna. Vi gick en kort promenad längs stranden och tog sedan en bil tillbaka över ön. Vägarna var mycket dåliga och vi körde fast vid ett tillfälle men i övrigt det gick bra. I bilen tillbaka var vi elva personer. Två gubbar i knät på varandra där fram, vi var fem i baksätet och tre i bagageluckan. Vår guide berättade historier från ön hela vägen tillbaka. Han berättade om att huvudfödan på ön var kassava och att man till och med kunde göra sprit på den. När han berättade om denna lokala drycken(Gongo) reagerade chauffören och sa att han kände någon som tillverkade den. Så vi vände helt om och åkte tillbaka till den by vi hade passerat en stund tidigare. Ingen i bilen gav ifrån sig så mycket som en antydan till protest. Vi stannar till och efter ett tag kommer det en äldre herre ut från skogen med en fältflaska och ett glas. Efter att alla som ville fått sig en slurk(föraren avböjde) åkte vi vidare tillbaka mot öns huvudort, Nansio.

Färja tillbaka till Mwanza och ny fin restaurang(vi var ju ändå på semester). Buss på söndagen till Nzega och bil därifrån hem till Nkinga.

Bilderna är från Ukurewe; först en bild på utsikten från öns mitt, sedan en bild på vårt misslyckade cykelprojekt och slutligen en bild på helt ny elstolpe. (Det är nämligen så att Ukerewe just har fått el till ön. Detta innebar att det inte vajade sprakande nystan av koppartråd från elstolparna som man annars är en mer ordinär syn i denna typ av land. Värt ett foto på bloggen kände jag således.)

Nytt inlägg kommer alldeles strax(t).
Kram

Nkinga 13:e mars

Dags för en uppdatering. I torsdags satt vi som vanligt och väntade på tolkar och patienter utanför tuberkulosmottagningen. Det normala är att vi måste springa och leta upp de som ska hjälpa oss att tolka (trots upprepade försäkringar från rektorn om att han ska skicka studenter) och leta med ljus och lykta efter patienter (bland alla de anhöriga som istället kommer för att hämta mediciner). Idag var det emellertid tuberkulos-doktorn som inte dök upp. Han skulle iväg och ordna med en vaccineringskampanj. Detta utan att meddela oss och utan att meddela patienterna. Patienterna fick vända hem igen och vi fick bara en intervju.
Igår, fredag, var det dags för den flyttade tuberkulosmottagningen att äga rum. Det visade sig dock att vi helt enkelt intervjuat de flesta som har tuberkulosbehandling i området kring Nkinga. Vi siktar därför på att nästa vecka besöka Igunga eller Nzega för att hitta fler patienter. Vi har dock lyckats komma upp i 35 patienter och siktar på ungefär 50 totalt. Så uppgiften är långt ifrån omöjlig.




Vi har också börjat gå igenom patientjournaler för att kunna sammanställa statistik över situationen i området, rörande tuberkulos. Idag har vi ägnat förmiddagen åt att gå igenom hälften av alla patienter som diagnostiserades för tuberkulos 2008.
Nog om studien. Sjuksköterskorna har nu lämnat vår lägenhet och istället flyttat in i ett hus bredvid. Det har varit kul att träffa lite nya människor, som dessutom pratar svenska. Som extra bonus hade de med sig lite choklad, vilket uppskattades. Kanske framförallt av Karin och Malin som längtat efter choklad sedan dag ett. Vi har upptäckt att man, av någon anledning, ”lurar” sig själv att man har saknat massor utav saker. Någon hade med sig kaviar. Jag äter, näst intill, aldrig kaviar hemma, men när jag blev bjuden på en kaviarmacka nyligen kunde jag inte undgå att känna hur intensivt jag faktiskt ändå hade saknat denna romsmet på tub. Någon med större psykologikunskaper än mig skulle säkert kunna sätta namn på fenomenet, men jag tänker att det handlar om att man längtar lite hem ibland. Jag längtar lite hem ibland. Efter er alla, efter min gitarr, efter små meningslösa saker men framförallt efter en flicka i Sumpan.
Jag och Göran är inte längre lika aktiva i att vara med på sjukhuset som vi var i början. I måndags var vi emellertid med på ronden på mördarvårdavdelningen, och vi siktar på att nästa vecka vara med en dag på förlossning.


Vi jobbar på med swahilin. Jag har som mål att bli bättre på swahili än på tyska, vilket säger ungefär lika mycket om min tyska som mina swahiliambitioner. Jag tror att målet inte är utom räckhåll. När jag kommer hem är väl dock tyvärr risken att det hela rinner ut i sanden. Här nere är det lätt att hålla uppe takten på inlärningen. Vart man än vänder sig finns det folk som vill lära en saker. Tyvärr är det mest hälsningsfraser som tanzanianerna tycker om att lära ut. Våra favoritlärare här nere är Hans(känd från tidigare inlägg), 2,5 år, och hans syster Nancy, 5 år, som båda gärna pratar om allt och inget, stort och smått, och dessutom inte bryr sig så mycket om huruvida man förstår allt eller inte.




Ha det bra alla!

Kram

/Mr Charles

PS1. Jag spelar fotboll en eller ett par gånger i veckan med killar från labbskolan och sjuksköterskeskolan. Både "Carl" och "Calle" är svårt att uttala så jag heter då "Mr Charles" [Mista Tchalls].

PS2. Bilderna är 1: Tuberkulosrummet och Göran 2: Barn som vallar boskap 3: Språklektion; notera att Hans är så exalterad över bubblorna att han lättar från marken.