Nzega och Igunga

Torsdag och fredag(25:e och 26:e) var det så dags för våra stora intervjudagar på distriktssjukhuset i Igunga och det statliga sjukhuset i Nzega. Vi har jobbat länge med att förbereda dessa två dagar. Det som skulle klaffa var dels att två tolkar från sjuksköterskeskolan var informerade och i tid på morgonen, att en förare och en bil fanns redo och att de var informerade på de sjukhusen vi skulle besöka. Vi var förberedda på att någonting skulle gå fel med allt gick som på räls. Allt utom ett litet sidoäventyr:

Tjejerna, Karin och Malin, som vi delar hus med på Nkinga var i torsdags på väg hem från att ha varit på safari. Det hade regnat kraftigt natten till torsdagen så vägarna var leriga. Detta gjorde att deras buss körde fast. Efter mycket om och men lyckades dom lifta med en missionärsfamilj till en stad som heter Shingida och ligger 20 mil från Nkinga, men bara 13 mil från Igunga. Jag och Göran satt i bilen beredda att åka hem från just Igunga efter en dags intervjuande när Malin ringer och frågar om vi kan åka och hä,mta dom i Shingida. Tre timmar senare sitter vi i Shingida och bjuder våra stackars tolkar på middag på en restaurang och väntar på tjejerna som fortfarande inte kommit fram till Shingida. Dom kommer dock till slut och strax innan skymningen börjar lägga sig är vi så på väg mot Nkinga. Efter en punktering och 20 skumpiga mil är vi till slut hemma igen för några timmars sömn.

Dagen efter var vi på Nzega sjukhus, där vi har intervjuat patienter vid ett tidigare tillfälle. När vi efter förmiddagens intervjuande sitter och bjuder våra tolkar på glass sammanfattar Henry(en av våra omåttligt försynta tolkarna) gårdagen: ”That trip yesterday was... it was to long.”

Jag kanske ska förtydliga lite vad det är för några som hjälper oss att tolka. Det är alltså elever från sjuksköterskeskolan här på området som hjälper oss. Överenskommelsen bygger på att vi får hjälp med vår studie och eleverna får tillfälle att träna på engelska, lära sig om hur man gör en studie och får följa med på resor till andra sjukhus när vi gör sådana. Detta att följa med på resor är något som uppskattas mycket av eleverna själva då de annars är instängda på området på heltid, med undantag för en eller två gånger per år då de får permission för att träffa sina familjer.

Bilder: 1. Däckbyte 2. Min intervjuplats under fredagen 3. Nancy, en av våra tolkar tar ett kort på oss tre

Mödravård i bushen

I tisdags var vi ute med ”mobila teamet”. Det är en jeep med sjuksköterskor och lite andra som åker ut till byar i området och sätter upp en mobil mödravårdscentral under ett stort träd eller liknande. Teamet åker ut varje tisdag och torsdag, och återkommer till samma plats med en månads intervall.

Vi åkte rakt ut i bushen, ibland på små sandvägar, ibland rakt igenom fält och buskage. Efter en dryg timme kom vi fram till en plats där det samlats mängder med mödrar med sina små barn i knyten på ryggen. Efter lite fika satte vi igång att väga, registrera och vaccinera barn på löpande band. Under ett träd hölls också utbildningar i amning, hygien och annat.


Till en början kändes allt som ett virrvarr av mödrar och barn. Efter en stund började vi dock förstå systemet och kunde göra lite nytta. Tack vare våra gedigna swahilikunskaper kunde vi både väga barnen och sedan fråga mödrarna vad barnet hade vägt och föra in detta i deras registreringskort. Jag provade också att ge lite vaccin men det fanns det andra som hade betydligt bättre rutin på. På bilderna ses den våg som användes, samt receptionen där vaccinationerna registrerades. Den sista bilden är på en grupp mödrar som vilar lite i skuggan innan de ska ge sig av mot sina respektive byar.

Victoriasjön

Äntligen dags för nya inlägg. Det har varit mycket på gång här nere så det har inte riktigt funnits tid för reflektion och tyvärr än mindre för dokumentation. Nu tänkte jag dock publicera tre inlägg tätt på varandra. Trevlig läsning.

I torsdags (den 18:e) tog vi bussen upp till Mwanza, som är Tanzanias näst största stad efter Dar es Salaam. Då vi kom på idén, att åka på lång week end, först dagen innan hade vi inte så mycket planer specificerade utan jobbade lite mer spontant. Vi letade upp någonstans att sova och strosade sedan längs stranden tills solen började gå ner. Vi tog oss då till den finaste restaurangen som fanns omnämnd i guideboken. Restaurangen drevs av en asiatisk familj men de som arbetade där var lokala förmågor. Vid första anblicken var restaurangen av vilket västerländskt snitt som helst men rutinen och traditionen hade inte hunnit få fäste: Vi fick förklara att vi ville ha förrätten först och varmrätten efter det, att vi fördrog vår dryck kyld(inte varm) och att den dricks vi lämnade faktiskt var något dom fick behålla. Dock var maten riktigt bra och utsikten ännu bättre.

På fredagen tog vi en färja till en ö som heter Ukerewe, 3-4 timmar norr ut på sjön. På denna ö (världens 7:e största ”sjö-ö”) spenderade vi fredag och lördag. Vi träffade en kille som hette Johanna. Han ville vara vår guide så vi kom överens om en mindre summa och han lovade att visa oss ön under lördagen. Vi sa att vi ville cykla och han ordnade med cyklar och en rutt. När vi vaknade på lördagen, dagen för turen, störtregnade det men i ett uppehåll i regnet rullade vi ändå iväg. Då började det plötsligt igen och vår guide ropade ”change of plans!” och vi svängde in på en lite mörk restaurang och åt frukost; munkliknande bullar(andazi), te med massa socker och köttsoppa.

När det inte slutade regna på ett par timmar tog vi lokalbuss och åkte till andra sidan av ön. Bussen var en vanlig minibuss men vi fick in 24 personer. När vi klev av bussen stannade hela byn upp och tittade på vitingarna. Vi gick en kort promenad längs stranden och tog sedan en bil tillbaka över ön. Vägarna var mycket dåliga och vi körde fast vid ett tillfälle men i övrigt det gick bra. I bilen tillbaka var vi elva personer. Två gubbar i knät på varandra där fram, vi var fem i baksätet och tre i bagageluckan. Vår guide berättade historier från ön hela vägen tillbaka. Han berättade om att huvudfödan på ön var kassava och att man till och med kunde göra sprit på den. När han berättade om denna lokala drycken(Gongo) reagerade chauffören och sa att han kände någon som tillverkade den. Så vi vände helt om och åkte tillbaka till den by vi hade passerat en stund tidigare. Ingen i bilen gav ifrån sig så mycket som en antydan till protest. Vi stannar till och efter ett tag kommer det en äldre herre ut från skogen med en fältflaska och ett glas. Efter att alla som ville fått sig en slurk(föraren avböjde) åkte vi vidare tillbaka mot öns huvudort, Nansio.

Färja tillbaka till Mwanza och ny fin restaurang(vi var ju ändå på semester). Buss på söndagen till Nzega och bil därifrån hem till Nkinga.

Bilderna är från Ukurewe; först en bild på utsikten från öns mitt, sedan en bild på vårt misslyckade cykelprojekt och slutligen en bild på helt ny elstolpe. (Det är nämligen så att Ukerewe just har fått el till ön. Detta innebar att det inte vajade sprakande nystan av koppartråd från elstolparna som man annars är en mer ordinär syn i denna typ av land. Värt ett foto på bloggen kände jag således.)

Nytt inlägg kommer alldeles strax(t).
Kram

Nkinga 13:e mars

Dags för en uppdatering. I torsdags satt vi som vanligt och väntade på tolkar och patienter utanför tuberkulosmottagningen. Det normala är att vi måste springa och leta upp de som ska hjälpa oss att tolka (trots upprepade försäkringar från rektorn om att han ska skicka studenter) och leta med ljus och lykta efter patienter (bland alla de anhöriga som istället kommer för att hämta mediciner). Idag var det emellertid tuberkulos-doktorn som inte dök upp. Han skulle iväg och ordna med en vaccineringskampanj. Detta utan att meddela oss och utan att meddela patienterna. Patienterna fick vända hem igen och vi fick bara en intervju.
Igår, fredag, var det dags för den flyttade tuberkulosmottagningen att äga rum. Det visade sig dock att vi helt enkelt intervjuat de flesta som har tuberkulosbehandling i området kring Nkinga. Vi siktar därför på att nästa vecka besöka Igunga eller Nzega för att hitta fler patienter. Vi har dock lyckats komma upp i 35 patienter och siktar på ungefär 50 totalt. Så uppgiften är långt ifrån omöjlig.




Vi har också börjat gå igenom patientjournaler för att kunna sammanställa statistik över situationen i området, rörande tuberkulos. Idag har vi ägnat förmiddagen åt att gå igenom hälften av alla patienter som diagnostiserades för tuberkulos 2008.
Nog om studien. Sjuksköterskorna har nu lämnat vår lägenhet och istället flyttat in i ett hus bredvid. Det har varit kul att träffa lite nya människor, som dessutom pratar svenska. Som extra bonus hade de med sig lite choklad, vilket uppskattades. Kanske framförallt av Karin och Malin som längtat efter choklad sedan dag ett. Vi har upptäckt att man, av någon anledning, ”lurar” sig själv att man har saknat massor utav saker. Någon hade med sig kaviar. Jag äter, näst intill, aldrig kaviar hemma, men när jag blev bjuden på en kaviarmacka nyligen kunde jag inte undgå att känna hur intensivt jag faktiskt ändå hade saknat denna romsmet på tub. Någon med större psykologikunskaper än mig skulle säkert kunna sätta namn på fenomenet, men jag tänker att det handlar om att man längtar lite hem ibland. Jag längtar lite hem ibland. Efter er alla, efter min gitarr, efter små meningslösa saker men framförallt efter en flicka i Sumpan.
Jag och Göran är inte längre lika aktiva i att vara med på sjukhuset som vi var i början. I måndags var vi emellertid med på ronden på mördarvårdavdelningen, och vi siktar på att nästa vecka vara med en dag på förlossning.


Vi jobbar på med swahilin. Jag har som mål att bli bättre på swahili än på tyska, vilket säger ungefär lika mycket om min tyska som mina swahiliambitioner. Jag tror att målet inte är utom räckhåll. När jag kommer hem är väl dock tyvärr risken att det hela rinner ut i sanden. Här nere är det lätt att hålla uppe takten på inlärningen. Vart man än vänder sig finns det folk som vill lära en saker. Tyvärr är det mest hälsningsfraser som tanzanianerna tycker om att lära ut. Våra favoritlärare här nere är Hans(känd från tidigare inlägg), 2,5 år, och hans syster Nancy, 5 år, som båda gärna pratar om allt och inget, stort och smått, och dessutom inte bryr sig så mycket om huruvida man förstår allt eller inte.




Ha det bra alla!

Kram

/Mr Charles

PS1. Jag spelar fotboll en eller ett par gånger i veckan med killar från labbskolan och sjuksköterskeskolan. Både "Carl" och "Calle" är svårt att uttala så jag heter då "Mr Charles" [Mista Tchalls].

PS2. Bilderna är 1: Tuberkulosrummet och Göran 2: Barn som vallar boskap 3: Språklektion; notera att Hans är så exalterad över bubblorna att han lättar från marken.

Fotbollströjor

Det har kommit ett gäng nya vitingar till Nkinga. Det är två tandhygieniststudenter, två lärarpraktikanter och två sjuksköterskestudenter. De sistnämnda har flyttat in hos oss för några dagar.

Idag är det söndag och sjukgymnastens, Tembas, ungdomslag hade stor match mot mellanstadieskolan på området. Dom vann med 3-0, men det som jag upplevde som roligast med eftermiddagen var att laget hade gamla matchtröjor från ett lokalt lag i Sverige. Laget var inte vilket lokalt lag som helst utan mitt gamla fotbollslag IFK Viksjö. Jag blev helt tagen och måste nu försöka luska ut hur dessa tröjor har hamnat här. Jag får se om jag får anledning att återkomma i ärendet.

Det var en stor publik och matchen verkade vara en stor angelägenhet på Nkinga. Till vinnarna hade det dessutom donerats två backar läsk. Alla i publiken var emellertid inte lika exalterade.

Hoppas ni alla får en bra vecka.

/Carl

Böcker och blommor

Bilder på blommor runt huset & Recensioner av de böcker jag läst hittills. Jag lägger nu upp ”två inlägg i ett”. Dessa två har gemensamt att de inte bidrar med någon information om hur jag har det och hur det är ner nere. Utom möjligtvis det att det finns tid att läsa och det växer blommor vid vårt hus. Läs om du har lust...

”Lustmördarna” - Björn Ranelid
I en by längs vättens strand bor, under 30-talet, Albert med sin äldre bror, sin pappa som med stort engagemang driver en bensinstation, mamma som har problem med alkohol och tabletter, samt en lillasyster som tidigt i berättelsen blir brutalt mördad. Ranelids speciella språk får en att dra på smilebanden vid flera tillfällen under den djupt tragiska historien. Han väcker starkt paradoxala känslor och med sitt, stundtals poetiska, sätt att skriva lyckas Ranelid plantera en hel del tankar och funderingar hos mig. Betyg: 7 mogna majskolvar av 10 möjliga.

”Män som hatar kvinnor” - Stig Larsson
Denna bok har jag nu tillslut läst av den anledning att jag inte ville vara totalt avskärmad från samtiden. Jag förstår att många tycker om boken. Jag tänker inte recensera den mer än så, då de flesta ändå läst boken/böckerna eller sett Stig Larssons historier på bio. Betyg: 6 negativa sputumprov av 10 möjliga.

”Milda makter” - Arto Paasolin
Birger får vikariera som Gud under ett år, och upptäcker snart vilka svårigheter det för med sig att göra den allsmäktige kristna Gudens arbete. Mycket lättläst bok med en ”knas-rolig” underton från första sida. Tyvärr lyckas Paasolin inte nå fram till mig med denna humor. Det blir snarare lite patetiskt hur han anstränger sig för att ”knasa till det” hela tiden. Dock rinner sidorna förbi men boken som helhet lämnar inget bestående intryck. Betyg: 3 stormönstrade tyger av 10 möjliga.

”Svinarlängorna” - Susanna Alakoski
En finsk familj får flytta in i ett nybyggt hyresområde i Ystad. Huvudkaraktären berättar, med ett barns naiva oskyldighet hur det var att växa upp hos alkoholiserade föräldrar med stora problem att passa in i det svenska samhället. Otroligt bra realistisk berättelse. Ögonöppnande och vyvidgande. Jag tycker mycket om hur Alakoski beskriver denna hårda miljö ur ett barns ögon. Man får följa familjen under några år och översköljs under historiens gång både av känslor av frustration och känslor av hopp. Jag upplever att man får en viss förståelse för människors oförsvarbara beteenden. Något av det bästa jag läst. Betyg: 9 mätta afrikanska barn som hänger i en tygpåse på mammas rygg av 10 möjliga.

”Berlinerpopplarna” - Anne B. Ragde
Tre bröder med, sedan länge, skilja liv återförenas då modern blir sjuk. Jag sitter och väntar på att historien ska börja på allvar men trivs mycket bra med att läsa om det olika personerna och hur de ser med olika ögon på samma saker. Plötsligt är boken slut, innan den egentligen har börjat. Ändå lever den kvar väldigt starkt, som om allt faktiskt har hänt en själv, eller i alla fall att man satt med och såg på, från ett hörn i köket på den nedgångna gården Neshov i en by utanför Trondheim. Betyg: 6 promenader för att köpa läsk av 10 möjliga.

Och nu blommorna:

Nu blir det inte några fler blommor på den här bloggen.

/Carl