Nkinga 13:e mars

Dags för en uppdatering. I torsdags satt vi som vanligt och väntade på tolkar och patienter utanför tuberkulosmottagningen. Det normala är att vi måste springa och leta upp de som ska hjälpa oss att tolka (trots upprepade försäkringar från rektorn om att han ska skicka studenter) och leta med ljus och lykta efter patienter (bland alla de anhöriga som istället kommer för att hämta mediciner). Idag var det emellertid tuberkulos-doktorn som inte dök upp. Han skulle iväg och ordna med en vaccineringskampanj. Detta utan att meddela oss och utan att meddela patienterna. Patienterna fick vända hem igen och vi fick bara en intervju.
Igår, fredag, var det dags för den flyttade tuberkulosmottagningen att äga rum. Det visade sig dock att vi helt enkelt intervjuat de flesta som har tuberkulosbehandling i området kring Nkinga. Vi siktar därför på att nästa vecka besöka Igunga eller Nzega för att hitta fler patienter. Vi har dock lyckats komma upp i 35 patienter och siktar på ungefär 50 totalt. Så uppgiften är långt ifrån omöjlig.




Vi har också börjat gå igenom patientjournaler för att kunna sammanställa statistik över situationen i området, rörande tuberkulos. Idag har vi ägnat förmiddagen åt att gå igenom hälften av alla patienter som diagnostiserades för tuberkulos 2008.
Nog om studien. Sjuksköterskorna har nu lämnat vår lägenhet och istället flyttat in i ett hus bredvid. Det har varit kul att träffa lite nya människor, som dessutom pratar svenska. Som extra bonus hade de med sig lite choklad, vilket uppskattades. Kanske framförallt av Karin och Malin som längtat efter choklad sedan dag ett. Vi har upptäckt att man, av någon anledning, ”lurar” sig själv att man har saknat massor utav saker. Någon hade med sig kaviar. Jag äter, näst intill, aldrig kaviar hemma, men när jag blev bjuden på en kaviarmacka nyligen kunde jag inte undgå att känna hur intensivt jag faktiskt ändå hade saknat denna romsmet på tub. Någon med större psykologikunskaper än mig skulle säkert kunna sätta namn på fenomenet, men jag tänker att det handlar om att man längtar lite hem ibland. Jag längtar lite hem ibland. Efter er alla, efter min gitarr, efter små meningslösa saker men framförallt efter en flicka i Sumpan.
Jag och Göran är inte längre lika aktiva i att vara med på sjukhuset som vi var i början. I måndags var vi emellertid med på ronden på mördarvårdavdelningen, och vi siktar på att nästa vecka vara med en dag på förlossning.


Vi jobbar på med swahilin. Jag har som mål att bli bättre på swahili än på tyska, vilket säger ungefär lika mycket om min tyska som mina swahiliambitioner. Jag tror att målet inte är utom räckhåll. När jag kommer hem är väl dock tyvärr risken att det hela rinner ut i sanden. Här nere är det lätt att hålla uppe takten på inlärningen. Vart man än vänder sig finns det folk som vill lära en saker. Tyvärr är det mest hälsningsfraser som tanzanianerna tycker om att lära ut. Våra favoritlärare här nere är Hans(känd från tidigare inlägg), 2,5 år, och hans syster Nancy, 5 år, som båda gärna pratar om allt och inget, stort och smått, och dessutom inte bryr sig så mycket om huruvida man förstår allt eller inte.




Ha det bra alla!

Kram

/Mr Charles

PS1. Jag spelar fotboll en eller ett par gånger i veckan med killar från labbskolan och sjuksköterskeskolan. Både "Carl" och "Calle" är svårt att uttala så jag heter då "Mr Charles" [Mista Tchalls].

PS2. Bilderna är 1: Tuberkulosrummet och Göran 2: Barn som vallar boskap 3: Språklektion; notera att Hans är så exalterad över bubblorna att han lättar från marken.