Löprunda

På fredagen tog vi oss till Nzega, den lite större byn som ligger 5 mil norr om Nkinga. Vårt uppdrag var att gå till Immigration Office och förlänga våra visum med två veckor. Detta då de 90 dagar man får automatiskt inte riktigt räcker. Efter att ha suttit och väntat en stund på att rätt tjänsteman skulle dyka upp får vi beskedet att vi, av någon anledning, måste komma tillbaka precis innan visumet går ut. Detta gör nu att vi blir tvungna att skjuta fram vår planerade safari. Vi får hoppas att de, som utlovat, kan förlänga visumet nu på torsdag istället, men det kan man aldrig veta... this is Africa.

I torsdags fyllde jag år. Jag blev ordentligt uppvaktad med sång och fin frukost på morgonen. Dessutom bjöds det på tårta och så fick jag en fin present; en morgonrock i maasaityg. Det blev en mycket trevlig födelsedag. Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer!
Det är nu precis en vecka kvar här på Nkinga. Sedan blir det en kortare safari samt en avslutande vecka på Zanzibar, innan det bär av hemåt. Detta förutsatt att vulkanen på Island lugnat ner sig tills dess.

Jag har lyckats hålla uppe disciplinen och sprungit ganska mycket under tiden på Nkinga. Detta är speciellt bra då vi befinner oss på 12' möh, så man får lite höghöjdsträning på köpet. Problemet är att det blir varmt såhär nära ekvatorn, så man har en timme på sig efter soluppgång och en timme innan solnedgång då det är möjligt för en vek nordbo som mig att motionera. Att jag ändå lyckats göra detta tror jag beror på tre huvudsakliga faktorer. För det första finns här en träningsberoende tjej i lägenheten, den andra anledningen är att det fram emot kvällen inte finns jättemycket att göra om man vill ta en paus ifrån jobbet, och den sista anledningen förklarar jag med några bilder från en runda i veckan:





När man är ute och springer sin runda händer det alltid lite olika spännande saker. Man får ofta stå och vänta medan en jord av kor och getter ska passera, det är alltid barn som ropar och blir exalterade och ofta får man sällskap av ett gäng barn som springer efter en på äkta Forest Gump-manér. Nu senast var det en liten kille på stor cykel, och med en stor dunka vatten på pakethållaren, som försökte ta sig upp för den obarmhärtiga backe som avslutar rundan. Efter att ha sprungit förbi honom kände jag att det var läge för dagens goda gärning, så jag vände ner igen och knuffade på cykeln hela vägen upp. Det är möjligt att han han blev mer förvånad än glad man han fick i alla fall någonting att berätta om där hemma.

Kram
Carl

Nkinga 11/4-010

Jag har för flera veckor sedan köpt ett tyg med syfte att någon gång försöka få en kavaj, eller kanske till och med en kostym, uppsydd åt mig. I vecka lyckades jag så lokalisera en skräddare. Jag tog mig till hans hem och på jordgolvet i hans hus tog han mått och jag försökte, så gott jag kunde, få honom att förstå hur jag ville ha kostymen. För att uttrycka sig försiktigt kan man säga att figursydda plagg är inte standard här på Nkinga. Igår var jag i hans shop och tittade hur det gick för honom. Det där med figursytt hade tyvärr inte gått fram så jag gjorde ett nytt försök. Imorgon ska jag dit igen. Vi får se hur det här blir tillslut.

Nästa ämne jag ska skriva om är lite obehagligt men jag vill mana till att inte sätta igång att oroa sig en massa för mig. Maggan, den svenska sjuksköterskan som bor bredvid oss, ringde på fredagskvällen och instruerade oss, men påtagligt upprörd röst, att dra för fönsterna, släcka och hålla oss lugna; det var något på gång nere i byn. 'När flygvärdinnorna blir rädda är det läge att börja oroa sig.' Så vi tog hennes uppmaning på största allvar. Det visade sig vara något utav en intern uppgörelse och en person blev dödad på öppen gata. Jag vill inte på något sätt förringa hemskheten i detta dåd, men det var inget rån, så rika vitingar med datorer och kameror var inte deras mål. Detta visste vi dock inte när vi alla fyra trängde in oss i en lite varm skrubb tillsammans med ett gäng myggor. Efter en halvtimme ringde Maggan igen och deklarerade att faran var över.
En speciell sak i sammanhanget är att den närmaste polisen har sin station lokaliserad till en plats som ligger en bit ner på den stora grusvägen och därifrån ungefär en mil rakt in i bushen. Vidare saknar dom bil så om man vill ha polisassistans blir det till att åka ut på småvägarna och hämta dom. När polisen till slut kom till platsen hade således mördarna fått flera timmars försprång på sina cyklar. Tydligen är detta ungefär vad som gäller också för brandkår och ambulans i denna del av Tanzania.

Nu till ett betydligt roligare ämne; fotboll. På lördagen var det stor match i byn då labb.skolan skulle möta sjuksköterskeskolan nere på fotbollsplanen. Eftersom jag varit med och spelat lite blev jag värvad till sjuksköterskeskolans lag. Jag ska väl inte säga att jag gjorde någon strålande insats och eftermiddagssolen gagnade nog mig minst av alla, men det var en rolig upplevelse och trots att vi innan matchen var nederlagstippade lyckades vi faktiskt spela oavgjort.

Tidigare på lördagen hade vi hälsat på Nancys(se tidigare inlägg) familj i deras hem ett par mil bort. Jag vet inte om jag har beskrivit den fängelselika situation som sjuksköterskestudenterna studerar och lever under: Vi hade tänkt att vi skulle få med oss Nancy (som var ledig över helgen) för att visa oss hur hennes familj bodde och den skola på vilken hennes man jobbade. Detta visade sig lättare sagt än gjort och det krävdes omfattande diskussioner(vilka också inkluderade hjälp från Maggan) för att få ut Nancy några timmar. Det gick emellertid tillslut och vi spenderade dagen i Umoja, på secundärskolan där (motsvarande högstadie/gymnasie ungefär) och i deras hem där hennes man, 3-åriga dotter, svåger och mamma bodde. Vi blev bjudna på en mat och en omfattande rundvandring på området. Nancy var glad att vi hade fått ut henne så att hon kunde träffa sin familj och vi var mycket nöjda med att ha fått se hur dom bodde.

I övrigt har vi i veckan letat efter våra intervjuobjekts gamla röntgenplåtar. Dessa visade sig vara sorterade ”randomly”. Detta innebär att man, för att hitta vad man söker, behöver mycket tålamod och en del tur. Jag har också varit med på lite fler operationer.

Kram
Carl

Vardag

Jag ska inte förneka att jag känner en viss press att publicera ett nytt inlägg. Det är emellertid inte lätt att klämma fram så mycket spännande för tillfället. En vardagskänsla har lagt sig över tillvaron. Då jag inte lyckas komma på någon intressant anekdot att presentera tänkte jag uppfylla två önskemål som jag fått. Det första är att lägga upp fler bilder på mig själv och det andra är att ge en statusrapport på Hans. Dessa önskningar är upphovet till de fyra bilder som följer nedan. För den som känner sig lurad av denna substanslöshet lägger jag även upp en liten dikt jag just knåpat ihop samt tre "Topp-5-listor". Mycket nöje.







Dikt av Carl (2)4 år gammal:

"Molnen seglar sakta förbi
Lugnet sprider sig inuti
Här kan man inte stressa mera
Bussen fastnar i ett hav av lera

Getter och kor på vägen
Hälsa på alla i alla lägen
Springer mellan fält av majs
Göran träffas av fågelbajs

Tiden går snabbt, men långsamt men snabbt ändå
På åkern är det tid att så
Många har det svårt här, själv har man tur
Igår var våran middag ett husdjur

Det är lång väg hem, ibland blir man dyster
Men mot detta hjälper Hans och hans syster
Här går man långsamt men man får inte såsa
På en kvart i solen blir man rosa"






Topp-5-listor:


"Bästa lokala maträtterna."
5: Ugali – klump av majsmjöl och vatten
4: Wali na Kuku – kyckling med ris
3: Mlenda – stuvade blad av något slag
2: Samosa – friterade piroger
1: Pilau – kryddris


"Viktiga ord på Kiswahili."
5: Badaye - senare/strax
4: Wazungu - viting
3: Polepole - långsamt
2: Hamna shida - inga problem
1: Subiri - vänta/tålamod


"Mina tanzaniska favoritnamn hittills."
5: Exodus
4: Hans
3: Toxic
2: Mama gladness
1: Good Lucky






Ha en bra vecka!

Kram

Och grattis i morgon mamma!