Ulayadammen

Lördag morgon, promenad till Ulayadammen. Dammen ligger nära byn Ulaya. Ulaya betyder Europa. Byn heter "Europa" därför att en gång i tiden var det där en man som byggde ett hus med två våningar.

Planerade inlägg är "Bilder på blommor runt huset" och "recensioner på de böcker jag läst hittills".

Hoppas inte längtan efter dessa gräddbakelser till blogginlägg blir alltför svår att hantera.

/Carl

Nzega, mzungublod och Hans.

Torsdagen på Nzega regionsjukhus resulterade i sex nya intervjuer. Dessutom fick vi se ett sjukhus att ställa i relation till vårt sjukhus i Nkinga. Hittills har ju detta varit den enda bilden vi haft av ett Afrikanskt sjukhus. Nzegas sjukhus var finare till utseendet. Välmålade väggar och välskötta rabatter. De har dock problem med korruption och personal som tar betalt under bordet. Detta har lett till att Nkingas sjukhus har högre patientbeläggning och att personalen här får arbeta hårdare.
På onsdagskvällen regnade det kraftigt så den större vägen var blockerad av tunga fordon som kört fast. Vi fick ta den mindre vägen precis som i lördags och fick bara köra off road på en plats där en timmerbil kört ner sig i leran.



Vi har i två veckor försökta att ”communicate” med dom på Nzega och då fått hjälp av våran TB-doktor på Nkinga, dr Jileka. Vi blev lovade att tas emot av Nzegas TB-ansvarige läkare samt få tolkhjälp av någon på sjukhuset. När vi landar i Nzega är den aktuella läkaren iväg på någon utbildning någonstans och ingen har kännedom om våran, sedan länge planerade, ankomst. Men, hakuna matata, det löser sig alltid på något sätt. Så även denna gång. Någon fixar lite här, någon annan fixar lite där och vi fick våra sex intervjuer.
Idag, fredag, var det häng på HIV-mottagningen som vanligt. Detta för att fiska patienter att intervjua. Vi har kommit på den smarta idén att dela upp förmiddagen och köra varsitt pass på 1,5 timme så man slipper sitta och vakta mottagningen hela förmiddagen. Tålamod heter subiri på swahili.
På morgonrapporten berättades det om patienter som dött i väntan på blodtransfusion. Efter mitt pass på mottagningen gick jag därför och donerade en enhet. Dom tyckte det var väldigt roligt på labbet att få tappa ”mzungu-blood”(vit man-blod). Det hela gick bra till efteråt då man skulle fylla i namn, by, region och stam. (Jag skrev Sthlm på de tre sistmämnda.) Deras hepatit-test fungerade inte heller så jag fick lova att jag inte hade hepatit.

Efter bloddonationen ringde Dr Jileka som hade hittat en patient. Denna patient kunde bara det lokala stamspråket, en anhörig till patienten kunde stamspråket och swahili och min tolk kunde swahili och engelska. Jag själv kan engelska och svenska så det blev antagligen förlust av en och annan nyans. Det som var lite kul var att jag kunde ungefär lika mycket swahili som patienten.
Jag har hittat en gitarr. Det var en tjej på administrationen som hade en som jag fick låna ett par dagar. Tyvärr är den felkalibrerad med fel avstånd mellan banden så det blir lite falskt hur man än bär sig åt. Eller så är det (naturligtvis) så att jag har lagt av mig lite.

Jag avslutar med att lägga in en bild på Hans. Trevlig helg!

Veckan som gått

Dags för lite uppdateringar.
I tisdags var vi på operation. Vi tittade på en inguinalbråcksoperation av en liten pojke. Då dom inte hade tillgång till övervakningsutrustning tejpade anestesisköterskan fast ett stetoskop på barnets bröst så att han skulle kunna hålla koll under operationen. Sedan gick vi på en prostataektomi. På den fick jag assistera, vilket var någonting nytt för mig. Avslutningsvis var vi med på ett akut kejsarsnitt.

I onsdags var vi bjudna på fördelsedagskalas till sjukgymnasten på sjukhuset. Temba är nyutexaminerad och har varit mån om att få oss att känna oss välkomna i Nkinga. Enligt inbjuda skulle det börja klockan 12.30. 12.30 står vi där och efter att ha suttit själva i Tembas soffa i en timme börjar de övriga gästerna dyka upp. Vi hamnar i mitten och de andra sitter längs väggarna. Karin ombeds hålla bön för maten. Lunch. Biografi av Temba själv. Presentöppning. Tacktal. Avslutningsbön(av mig). Vi hade med en tårta och detta resulterade i att alla skulle mata varandra utav denna fram och tillbaka. Detta var någonting som vi inte var helt vana vid.

På torsdagen var målet att få till stånd så många intervjuer som möjligt. Dock lyckades vi bara hitta fyra patienter. Det känns som att själva rekryterandet av patienter att intervjua kommer bli studiens största praktiska problem, tillsammans med språkbarriären.


Igår var vi på utflykt till Nzega. Vi skulle köpa lite förnödenheter, tyger och eventuellt en gitarr. Det hade regnat natten till lördagen så många hade kört fast på den större vägen så vi fick ta den lite mindre. Fyrhjulsdrift var en bra grej. Vi fick tag på allt utom gitarr. En kille sa att han i sin butik just sålt den gitarren han hade så jag får fortsätta leta gitarr på annat håll. I Nzega gick vi till en restaurang och åt fisk för första gången på länge samt fick varsin Safariöl.
För övrigt börjar vardagen infinna sig och det är dags att vänja sig vid tanken på att bo här. Fram tills nu har det hela tiden varit nya och spännande saker på gång men nu känns det som att det gått över lite mer till en viss rutin.

Kom på att jag också vill nämna vår kompis Hans som brukar komma och hänga med oss på vår uteplats. Hans säger inte så mycket men vi tror att han har rätt bra förståelse för vad som händer. Hans har snabbt blivit en favorit.

Hej då och på återseende. Kwa heri na tutaonana.

Bröllop

I lördags var det bröllop. Andrea som jobbar i garaget, det vill säga sjukhusets tekniska förvaltning, skulle gifta sig med Sofia.
Vigseln i kyrkan innehöll en mängd tal, sånger och spontandans. Av någon anledning har dom alltid otroligt hög volym i ljudsystemet så Görans öronproppar kom väl till pass. Efter ceremonin i kyrkan var det mottagning i en stor sammankomstlokal intill kyrkan. Där bjöds det på mer tal i ett ljudsystem på bristningsgränsen, mer sång och mer spontandans. Brudparet satt på scenen och vi gäster satt på rader av bänkar. Vi var uppskattningsvis mellan 2 och 300 gäster. Under mottagning fick man gå fram och lämna gåvor och skaka hand med brudparet. Fram emot slutet av tillställningen bjöds det på mat. Vitt ris, kryddris och köttgryta, samt valfri läskedryck. Efter det att paret, på ett mycket stelt och korrekt sätt skurit upp och matat varandra av bröllopstårtan, och att bruden, på knä överlämnat en tårtbit till svärfar, var tillställningen över för vår del.
Enligt traditionen skall inte bruden le vid något tillfälle under dagen. Detta för att visa hur sorgligt det är att behöva lämna sin familj och bli överlämnad till sin man. Detta lyckades hon med vad vi kunde se. Paradoxalt kändes helt klart med tanke på den hämningslösa festen runt omkring.

Studien

Dags för ett inlägg av rent informativ karaktär. Jag får frågor om den studie som vi(jag och Göran) ska genomföra. Därför tänker jag ägna en stund åt att, lite kortfattat, redogöra för syfte, mål och tillvägagångssätt för studien.

Bakgrund – Tuberkulos (TB) är den bakterieinfektion som dödar flest människor i världen. Den är dessutom, i hög utsträckning, botbar. 1/3 av jordens befolkning är just nu infekterade av den lilla bakterien. Dock är det (bara) ca 2 miljoner människor som är sjuka i TB. Mykobakterium Tuberkulosis (den bakterie som huvudsakligen orsakar TB) är en opportunistisk bakterie som tar chansen att växa till och orsaka skada när kroppens immunförsvar är nedsatt. De två viktigaste orsakerna, globalt sett, till att immunförsvaret nedsätts är undernäring och HIV. Utbredningen av tuberkulos minskade stadig fram tills det att HIV-epidemin bröt ut. I Afrika, främst söder om Sahara, sågs därefter en stadig stegring i TB-fallen. Denna stegring har fortsatt tills idag, även om takten avtagit något under de senaste åren. Det finns en väl fungerande antibiotikabehandling mot TB. Dock är ett nytt orosmoln uppkomsten av antibiotikaresistenta TB-stammar. För att undvika en sådan olycklig och skrämmande utveckling är det av största vikt att undvika ett ansvarslöst antibiotikaanvändande. Kuren som, enligt rådande standard, är på 6-8 måste måste följas rakt igenom och alla fall av resistens måste rapporteras och hanteras med stor respekt.

Syfte – Målet för vår studie har, i ärlighetens namn, varierat fram och tillbaka en hel del från det att den ursprungliga idén kläcktes under våren 2009. I huvudsak går studien ut på att utforska vilka svårigheter patienter upplever i samband med sin TB-behandlingen. Detta för att uppnå högre complience(att patienterna tar medicinen som dom ska) och i slutändan undvika utveckling av resistenta bakteriestammar.
Studien har också ett bredare syfte vilket är att kartlägga den lokala situationen. Detta i avseende på sjukvårdens organisation vad gäller diagnos, behandling och uppföljning av TB-patienter, samt patientens inställning till sjukdomen och på vilka sätt den påverkar patienten själv och patientens familj.

Metod – Vi använder oss av en kvalitativ modell vilket i praktiken innebär att vi intervjuar ett antal patienter med relativt öppna frågor. Tanken är att hitta fenomen och tendenser hos studiepopulationen. Den kvalitativa typen av studie har generellt sett lägre evidensgrad än en kvantitativ studie. I en kvantitativ studie har man oftast en större studiepopulation och man kan därför få ut statistiskt säkerställda samband. Problemet är att man då måste veta precis vad man ska titta efter. Det är där den kvalitativa studien kommer in. Med en kvalitativ studie kan kan hitta tendenser i en befolkning som man i ett senare skede kan göra en kvantitativ studie på. T ex: ”Vi kanske kommer fram till att många av våra intervjuobjekt framhåller problem med avstånd till sjukhus och dåliga vägar, som anledning till låg complience. En annan forskare skulle då kunna plocka upp detta fenomen och göra en kvantitativ studie på exakt hur avståndet till sjukhuset korrelerar till patienters complience.”
Enligt en traditionell teori för kvalitativa studier bör men intervjua patienter tills dess att man uppnår mättnad(samma svar börjar återkomma). Mättnad ska också uppnår i alla de olika undergrupper man tänker undersöka. Undergrupper kan innebära HIV-positiva, HIV-negativa, män, kvinnor och så vidare. Vi siktar på att intervjua mellan 30 och 60 patienter. Detta lite beroende på de faktiska förutsättningarna, hur många patienter vi får tag på och hur mycket stoff som sedan är realistiskt att behandla. Intervjuerna har hittills legat på ungefär en halvtimme vardera. Därefter tillkommer att transkribera(skriva ner hela intervjun ordagrant) och i ett senare skede analysera dem.

En förutsättning för att kunna genomföra denna studie är, har vi fått veta, att man sätter sig in i den aktuella miljön. Det är mycket det som varit syftet dessa första två veckor, då vi spenderat tid på sjukhuset och prata med läkare och sjuksköterskor.

Jag hoppas att den som var nyfiken nu har en liten idé om vad det är vi gör här nere. Det vill säga då vi inte fikar, spelar fotboll, köper läsk, spelar kort, fikar igen eller kollar på film.

Ha det gött!

(På bilderna ser vi 1: Göran i labbet och 2: en labbtekniker som letar efter tuberkulosbakterier.)

This is Afrika

Jag sitter och är proppmätt. Lucy hade lagat lokal mat med ugali (vit klump av majsmjöl och vatten), köttfärs och kokbanan samt en grönkol och lök-röra. Idag har Göran och jag genomfört våra första patientintervjuer och i dessa har vi ett gäng frågor rörande nutrition. Därför var det kul att få ugali till lunch idag då det är vad många i trakten helt baserar sin kost på.
Intervjuerna har gått ungefär som förväntat, dock var språkbarriären större än vi hade tänkt. Patienterna är ibland dåliga på swahili och de studenterna som hjälper oss att tolka kan inte det lokala stamspråket så bra och är tyvärr ganska knackiga på engelska. Dock försöker dom så gott dom kan och vill gärna hjälpa till, så vi är väldigt glada för dom.
Igår fick vi uppleva en klassiskt Afrika-eftermiddag:
Vi hade bestämt möte med rektorn för sjuksköterskeskolan klockan 15.00 för att diskutera tolkhjälp och schema för detta. 15.00 står fyra wazungu(vitingar) och väntar utanför rektorns kontor. Någon frågar vad vi gör där och informerar om att Robert inte är på plats men kanske kommer senare. Vi lämnar vårt tel. nummer och kommer tillbaka vid 16.00. Samma procedur men vi lämnar vårt nummer till en ny person. 17.30 går Göran och jag tillbaka och sätter oss och väntar. Då kommer en student fram och vill hjälpa till. Vi lägger fram vårt ärende och hon tar med oss till Roberts hus. Ett par minuter senare står vi i Roberts vardagsrum, insläppta av ett gäng ungar. Robert skrattar och välkomnar oss. Vi har vårt möte och kommer hem lagom till skymningen.
Kanske var detta inte någon exceptionellt spännande historia men det speglar ändå hela känslan på det professionella livet här. Ingen brådska men alla välkomnar och ställer upp. Hakuna matata.

Resumé

Hej!
Då jag senaste dagarna skrivit och berättat, om hur det är och hur jag har det, i flera olika mail och sammanhang så fick jag den briljanta iden att lägga upp en blogg.
Eftersom jag redan är inne på tredje veckan av min Afrikavistelse börjar jag denna blogg med en sammanfattande resumé över vad som hänt hittills.
Syftet med detta första blogginlägg är inte att bjuda på ett njutbar text utan bara att, så effektivt som möjligt, beskriva Carl i Afrika såhär långt.
24/1-2010
Hejdå på Arlanda. Tog ut dollar och mötte upp med Göran. Göran är min forsningsstudiepartner och en av de tre klasskamrater jag bor med för tillfället. Arlanda → Doha airport i Qatar. 13 timmars väntan på nästa flyg till Dar es Salaam, största staden i Tanzania. Landade mitt på dagen och efter visumet hade ordnats begav vi oss ut i värmen för att leta taxi. Taxi till ett rätt risigt hostel. Vandring genom Dar och middag i de muslimska kvarteren.
25/1-2010
Upp till frukost. Tjejerna, Malin och Karin, anländer till Dar och möter upp oss på vårt hostel. Direkt iväg till färjehamnen. Efter att ha stångat sig igenom ett hav av ”kompisar” som vill ”hjälpa oss” hittar vi ett hyfsat officiellt ställe att köpa färjebiljetter på. Färja över till Stone Town på Zanzibar. Färjan gungade på rätt bra men vi kom fram ändå. Väl framme letade vi upp en minibuss som körde oss över till Paje på öns östra strand. Taxichauffören var mycket hjälpsam och mutade sig vant förbi de tre poliskontroller som stod uppställda längs vägen.
26-28/1-2010
Paradisstrand på Zanzibar. Trevligt hotell med pool och bra restaurang. Nära nog ensamma på stranden men rätt blåsigt. Tyvärr för min del blev jag sjuk och fick ligga i en hängmatta i skuggan ett par dagar. Det finns värre ställen att vara sjuk på så man behöver inte tycka synd om mig.
Tillbaka genom vägspärrarna till Stone Town. En natt på ett hostel och en snabbturistning av staden. Färja tillbaka, även här fick vi ”hjälp” av mängder av människor som ville hjälpa oss att köpa biljetter i utbyte av en slant.
29/1-2010
Tillbaka i Dar. Inhandlande av mobilt modem. Några timmars sömn på ett hostel. Taxi vid 4.00 till Dar airport. Morgonflyg till Shinyanga. Landade på en landningsbana av rött grus mitt på en savann och satte oss utanför skjulet, som fungerar som ankomsthall, för att invänta vidare transport mot sjukhuset i Nkinga.
12 mil senare är vi framme om mottages av Lucy, vår husa, som har maten klar.
30/1-2010
Maggan, en barnmorska från Sverige, tar med oss till kyrkan och vi blir presenterade för byn. Kyrkobesöket var en upplevelse och jag får kanske anledning att återkomma till ämnet senare.
1/2-2010
Rundvandring på sjukhuset. Mycket att se och vi landar hemma i vårt gästhus med många nya intryck i huvudet.
2-5/2-2010
Morgonbön och morgonrapport 7.30 inleder dagarna på sjukhuset. Efter det är det rounds, mottagningar eller operationer. Jag och Göran svansar efter Dr Jileka som har huvudansvaret för tuberkulospatienterna. (Min och Görans studie kommer att handla om just TB, och jag skriver antagligen mer om den senare). På eftermiddagarna arbete med studien; läsa artiklar och förbereda intervjuer.
6-7/2-2010
Utflykt med Maggan till lite fina klippor. Kyrka på söndagen.
8/2-2010
Arbete med studien.

Ber om ursäkt för tempusformer, syftningar och stavningar.

Siktar på att få upp ett par inlägg i veckan.
Trevlig läsning.