This is Afrika

Jag sitter och är proppmätt. Lucy hade lagat lokal mat med ugali (vit klump av majsmjöl och vatten), köttfärs och kokbanan samt en grönkol och lök-röra. Idag har Göran och jag genomfört våra första patientintervjuer och i dessa har vi ett gäng frågor rörande nutrition. Därför var det kul att få ugali till lunch idag då det är vad många i trakten helt baserar sin kost på.
Intervjuerna har gått ungefär som förväntat, dock var språkbarriären större än vi hade tänkt. Patienterna är ibland dåliga på swahili och de studenterna som hjälper oss att tolka kan inte det lokala stamspråket så bra och är tyvärr ganska knackiga på engelska. Dock försöker dom så gott dom kan och vill gärna hjälpa till, så vi är väldigt glada för dom.
Igår fick vi uppleva en klassiskt Afrika-eftermiddag:
Vi hade bestämt möte med rektorn för sjuksköterskeskolan klockan 15.00 för att diskutera tolkhjälp och schema för detta. 15.00 står fyra wazungu(vitingar) och väntar utanför rektorns kontor. Någon frågar vad vi gör där och informerar om att Robert inte är på plats men kanske kommer senare. Vi lämnar vårt tel. nummer och kommer tillbaka vid 16.00. Samma procedur men vi lämnar vårt nummer till en ny person. 17.30 går Göran och jag tillbaka och sätter oss och väntar. Då kommer en student fram och vill hjälpa till. Vi lägger fram vårt ärende och hon tar med oss till Roberts hus. Ett par minuter senare står vi i Roberts vardagsrum, insläppta av ett gäng ungar. Robert skrattar och välkomnar oss. Vi har vårt möte och kommer hem lagom till skymningen.
Kanske var detta inte någon exceptionellt spännande historia men det speglar ändå hela känslan på det professionella livet här. Ingen brådska men alla välkomnar och ställer upp. Hakuna matata.