Löprunda

På fredagen tog vi oss till Nzega, den lite större byn som ligger 5 mil norr om Nkinga. Vårt uppdrag var att gå till Immigration Office och förlänga våra visum med två veckor. Detta då de 90 dagar man får automatiskt inte riktigt räcker. Efter att ha suttit och väntat en stund på att rätt tjänsteman skulle dyka upp får vi beskedet att vi, av någon anledning, måste komma tillbaka precis innan visumet går ut. Detta gör nu att vi blir tvungna att skjuta fram vår planerade safari. Vi får hoppas att de, som utlovat, kan förlänga visumet nu på torsdag istället, men det kan man aldrig veta... this is Africa.

I torsdags fyllde jag år. Jag blev ordentligt uppvaktad med sång och fin frukost på morgonen. Dessutom bjöds det på tårta och så fick jag en fin present; en morgonrock i maasaityg. Det blev en mycket trevlig födelsedag. Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer!
Det är nu precis en vecka kvar här på Nkinga. Sedan blir det en kortare safari samt en avslutande vecka på Zanzibar, innan det bär av hemåt. Detta förutsatt att vulkanen på Island lugnat ner sig tills dess.

Jag har lyckats hålla uppe disciplinen och sprungit ganska mycket under tiden på Nkinga. Detta är speciellt bra då vi befinner oss på 12' möh, så man får lite höghöjdsträning på köpet. Problemet är att det blir varmt såhär nära ekvatorn, så man har en timme på sig efter soluppgång och en timme innan solnedgång då det är möjligt för en vek nordbo som mig att motionera. Att jag ändå lyckats göra detta tror jag beror på tre huvudsakliga faktorer. För det första finns här en träningsberoende tjej i lägenheten, den andra anledningen är att det fram emot kvällen inte finns jättemycket att göra om man vill ta en paus ifrån jobbet, och den sista anledningen förklarar jag med några bilder från en runda i veckan:





När man är ute och springer sin runda händer det alltid lite olika spännande saker. Man får ofta stå och vänta medan en jord av kor och getter ska passera, det är alltid barn som ropar och blir exalterade och ofta får man sällskap av ett gäng barn som springer efter en på äkta Forest Gump-manér. Nu senast var det en liten kille på stor cykel, och med en stor dunka vatten på pakethållaren, som försökte ta sig upp för den obarmhärtiga backe som avslutar rundan. Efter att ha sprungit förbi honom kände jag att det var läge för dagens goda gärning, så jag vände ner igen och knuffade på cykeln hela vägen upp. Det är möjligt att han han blev mer förvånad än glad man han fick i alla fall någonting att berätta om där hemma.

Kram
Carl