Nkinga 11/4-010

Jag har för flera veckor sedan köpt ett tyg med syfte att någon gång försöka få en kavaj, eller kanske till och med en kostym, uppsydd åt mig. I vecka lyckades jag så lokalisera en skräddare. Jag tog mig till hans hem och på jordgolvet i hans hus tog han mått och jag försökte, så gott jag kunde, få honom att förstå hur jag ville ha kostymen. För att uttrycka sig försiktigt kan man säga att figursydda plagg är inte standard här på Nkinga. Igår var jag i hans shop och tittade hur det gick för honom. Det där med figursytt hade tyvärr inte gått fram så jag gjorde ett nytt försök. Imorgon ska jag dit igen. Vi får se hur det här blir tillslut.

Nästa ämne jag ska skriva om är lite obehagligt men jag vill mana till att inte sätta igång att oroa sig en massa för mig. Maggan, den svenska sjuksköterskan som bor bredvid oss, ringde på fredagskvällen och instruerade oss, men påtagligt upprörd röst, att dra för fönsterna, släcka och hålla oss lugna; det var något på gång nere i byn. 'När flygvärdinnorna blir rädda är det läge att börja oroa sig.' Så vi tog hennes uppmaning på största allvar. Det visade sig vara något utav en intern uppgörelse och en person blev dödad på öppen gata. Jag vill inte på något sätt förringa hemskheten i detta dåd, men det var inget rån, så rika vitingar med datorer och kameror var inte deras mål. Detta visste vi dock inte när vi alla fyra trängde in oss i en lite varm skrubb tillsammans med ett gäng myggor. Efter en halvtimme ringde Maggan igen och deklarerade att faran var över.
En speciell sak i sammanhanget är att den närmaste polisen har sin station lokaliserad till en plats som ligger en bit ner på den stora grusvägen och därifrån ungefär en mil rakt in i bushen. Vidare saknar dom bil så om man vill ha polisassistans blir det till att åka ut på småvägarna och hämta dom. När polisen till slut kom till platsen hade således mördarna fått flera timmars försprång på sina cyklar. Tydligen är detta ungefär vad som gäller också för brandkår och ambulans i denna del av Tanzania.

Nu till ett betydligt roligare ämne; fotboll. På lördagen var det stor match i byn då labb.skolan skulle möta sjuksköterskeskolan nere på fotbollsplanen. Eftersom jag varit med och spelat lite blev jag värvad till sjuksköterskeskolans lag. Jag ska väl inte säga att jag gjorde någon strålande insats och eftermiddagssolen gagnade nog mig minst av alla, men det var en rolig upplevelse och trots att vi innan matchen var nederlagstippade lyckades vi faktiskt spela oavgjort.

Tidigare på lördagen hade vi hälsat på Nancys(se tidigare inlägg) familj i deras hem ett par mil bort. Jag vet inte om jag har beskrivit den fängelselika situation som sjuksköterskestudenterna studerar och lever under: Vi hade tänkt att vi skulle få med oss Nancy (som var ledig över helgen) för att visa oss hur hennes familj bodde och den skola på vilken hennes man jobbade. Detta visade sig lättare sagt än gjort och det krävdes omfattande diskussioner(vilka också inkluderade hjälp från Maggan) för att få ut Nancy några timmar. Det gick emellertid tillslut och vi spenderade dagen i Umoja, på secundärskolan där (motsvarande högstadie/gymnasie ungefär) och i deras hem där hennes man, 3-åriga dotter, svåger och mamma bodde. Vi blev bjudna på en mat och en omfattande rundvandring på området. Nancy var glad att vi hade fått ut henne så att hon kunde träffa sin familj och vi var mycket nöjda med att ha fått se hur dom bodde.

I övrigt har vi i veckan letat efter våra intervjuobjekts gamla röntgenplåtar. Dessa visade sig vara sorterade ”randomly”. Detta innebär att man, för att hitta vad man söker, behöver mycket tålamod och en del tur. Jag har också varit med på lite fler operationer.

Kram
Carl